Category: Spel

Nytt i spelsamlingen, vecka 39

Det här med att se till att en spelsamling blir mindre går inte så jättebra, faktiskt.

Eftersom det efter en dryg månad utan inkomster äntligen trillat in lite lön, så tillät jag mig ett par extravaganser.

El Shaddai – Ascension of the Metatron (PS3). Som gammal 1up-veteran så har jag hört Shane Bettenhausen snacka om det här spelet under rätt lång tid. Testade demot när det kom och blev såld. Efter att ha läst Håkans recension på eurogamer blev jag övertygad – det här är ett spel för mig. Sagt och gjort, det är införskaffat. Gudarna vet när jag kommer ha tid att spela det, men hey. Det är ägandet som räknas, right?

Ytterligare ett spel med viss 1up-anknytning, Child of Eden hamnade i inköpspåsen. James Mielke, forna editor in chief för magazinet EGM, webbplatsen 1UP jobbar ju numera på Q Entertainment, studion bakom Lumines. Den kreativa galningen Tetsuya Mizuguchi har äntligen skapat en spirituell uppföljare/remake till det gravt underskattade Rez (PS2/Dreamcast).

Sen vet jag i ärlighetens namn inte varför Dead Rising 2 och Crysis 2 hamnade i påsen, men jag skyller på att dom var billiga.

Och så får jag skylla nästa inköp på Krille/speltokig.eu som påminde mig om att det fanns en nyversion av Final Fantasy Tactics till PlayStation Portable. Sagt och gjort, en prisjakt-sökning senare så hittar jag Final Fantasy Tactics: War of the Lions hos discshop. 2 kvar i lager? Done deal. Såg även att Star Ocean – First Departure fanns i sammakampanj. Ålrajty!

… Men med tanke på att spelhögen växer, det ser ut att bli en intensiv höst så kommer de här spelen nog ligga på hög ett tag.

Ico/Shadow of the Colossus borde hamna i brevlådan imorgon. Jag vet inte om jag vågar ge mig på ett mer högupplöst Shadow of the Colossus, men jag tänkte försöka. Det lär iallafall få första prioritet. Såvida jag inte fortsätter snöa in på Shin Megami Tensei: Lucifers Call eller Devil May Cry 4, dvs.

 

Devil May Cry 4

I väntan på att den mer högupplösta Devil May Cry kommer (och eftersom jag saknar en uppföljare till Bayonetta) så gav jag mig i kast med Devil May Cry 4 igen. Det har stått i hyllan och samlat damm väldigt, väldigt länge. Enligt spardata så var året 2009 när jag senast rörde det, och jag försökte komma fram till varför.

Det visade sig ganska snabbt. Spelet är katastrofalt tråkigt, hittills. Menlöst springande fram och tillbaks. Tråkiga strider.

DMC4

Jag kanske minns fel, men jag minns de tre första spelen som betydligt mer taktiska, och med mer variation i strid. Här behöver jag knappt ens tänka, och mängden kombos jag innehar är skrattretande få. Nu är jag förvisso bara 7 uppdrag in, har precis lämnat alla fina gotiska byggnader för att bege mig till en djungel, men jag hoppas att spelet tar fart snart. Jag skall dock vara en duktig pojke och spela klart det. Såvida jag får för mig att damma av de tre första spelen istället, eller ge mig på att klara Bayonetta på en svårare grad.

Uppdatering (2011-09-26): Okej, en liten bit längre in så skiftar spelet karaktär, bokstavligt talat. På tiden, även om kontrollerna känns “fel”. Nåja. Det är svårt att missa exakt var Bayonettas influenser kommer ifrån. 😉

Uppsamlingsrace, vecka 38

Yo, läsarna,

Inte mycket nytt här. Jag fortsätter spela Final Fantasy 7, Shin Megami Tensei: Lucifers Call och inväntar höstens andra roliga saker ( Dark Souls och SOTC/ICO-samlingen står högt upp på önskelistan), men jag tänkte passa på att pimpa ett par recensioner jag skrivit iallafall.

Jag har varit en on-and-off-Bleach knarkare under mina dagar. Jag tror jag gav upp, eller tröttnade någonstans där serien började handla mer och mer om elaka vampyrer. Om jag inte blandar ihop det med Full Metal Alchemist nu. Oavsett, jag fick chansen att köra igenom Bleach: Soul Resurrecciòn till PlayStation 3, och det var väl … inte jättebra.

Snyggt till förbannelse, med animation som är nära serien, men faller platt på de flesta andra plan. Det är inte okej att i ett fightingspel ha såpass få manövrer. Bayonetta sätter ribban fasanfullt högt. Hela recensionen finns här: Bleach: Soul Resurreccion.

Nästa licensspel till slakt blev Warhammer 40,000: Space Marine. En betydligt trevligare bekantskap. Jag kände en hel del sympati med de stackars Orker jag totalmassakrerade, då jag i brädspelsförlagan gjorde det jävligt dumma valet att spela som Space Orks. Jag vet precis hur förnedrande det kan vara att totalutplånas av en trupp Space Marines i Power Armor. Hur livsfarligt det är att försöka ge sig in i närstrid med dessa, och hur jävla openetrerbar deras rustning är.

Spelet lyfter över Warhammer 40,000-universumet på ett schysst sätt, och framförallt är det fasansfullt roligt att plöja igenom Orker, Gretchins och att får massivt motstånd av Kaosmariner. Jag ska se om online-patchen är släppt, och dyka tillbaks i flerspelarläget några gånger under helgen. Ja, jag är fortfarande den där personen som hatar flerspelarspel, minns ni väl.

Recensionen hittar ni här. Gå och läs!

 

 

 

Shin Megami Tensei: Lucifers Call (Nocturne)

Shin Megami Tensei: Lucifers Call

Efter Drakengard har det blivit dags att ta itu med nästa förbisedda PS2-rollspel. På tips från Krille/speltokig.eu får det faktiskt bli Shin Megami Tensei: Lucifers Call.

Det första som slår mig när spelet startar upp är att musiken är underbar. Som med många andra Atlus-spel, och Persona-spel i synnerhet är det Shōji Meguro som ligger bakom. Den celshadade, nästan tecknade grafiken känns trevlig. Styrningen är väl lite sisådär än så länge.

Har inte lyckats ta mig fram till en strid än, så stridssystemet kan jag inte riktigt uttala mig om. Men jag gillar stämningen än så länge.

Introsekvensen, nedan, sätter stämningen ganska bra.

En resa genom Midgar, del 3

Ghost Hotel

Resan vidare tar oss till den nedbrutna och trasiga staden Corel, där Barret tidigare vistats. Han känner skuld för vad som hänt med staden. Den är i ruiner, en slum. Det visar sig att Barret och hans forna kamrat Dyne försökt försvara staden mot Shinra-soldater men misslyckats. Både Barret och Dyne blev av med varsin arm, vilket förklarar hans vapenarm.

Vi reser upp till det lyxiga nöjespalatset ovanför Corel – Gold Saucer. Sådan extravagans. Men vi är inte här för att spela hasardspel, vi jagar ju efter Sephiroth. Men först tar jag med mig Tifa på en tur runt Gold Saucer. Det är tyst, nästan lite obekvämt tyst i den lilla vagnen vi åker i. Valde jag fel, kanske. Skulle jag tagit med mig Aeris?

Nåväl. Vi slår oss samman med resten av gänget och fortsätter utforska. Strax därefter springer vi på en lite märklig katt som säger sig vara en spåman. Cait Sith joinar gruppen. Vi får ett tips om att en svartklädd man med silverfärgat hår senast såg borta vid “Battle Square” och ger oss dit. Vad som möter oss är ett slagfält, fullt av döda kroppar. Naturligtvis antar ägarna att det vi som misskött oss, och vi slängs ut och hamnar i fängelset under Gold Saucer.

Vi lär oss att enda vägen ut är att snacka med ‘chefen’ och få tillstånd att leka med de här stora, gula Chocobo-fåglarna. Sagt och gjort, vi slår oss fram genom fängelset, hittar ‘chefen’ som visar sig vara Barrets gamla vän – Dyne. Vi får en förklaring till händelserna och Barret får ett välkommet avslut till något som orsakat honom ångest i många år.

Vi blir benånade från infängslandet genom att vinna ett Chocoborace. Efter det har Gold Saucer lite tappat sin charm och vi beger oss av igen. Kanske kommer vi tillbaks, men platsen väcker mest avsmak just nu. Istället ger vi oss av västerut – mot Cosmo Canyon och Nibelheim.

Efter ett kort besök till Cosmo Canyon där vi får lära oss mer om Red XIII och hans förfädrar, samt om planeten i sig bär det vidare mot Nibelheim. Med huvudet fullt av saker som Lifestream, Cetra och annat är det svårt att inte bli lite förvirrad. Stackars Cloud.

Återkomsten till Nibelheim blev lite av en chock. Var inte Nibelheim nedbränd? Jag vet att jag såg det för inte alls särskilt länge sedan. Jag vet att jag berättade det för Tifa. Men staden står upp fortfarande. Dock verkar byborna lite märkliga. Iklädda svarta kåpor, vaggandes fram och tillbaka pratar de om en “Reunion”. Några av dom nämner ‘Great Sephiroth’. Vi verkar vara på rätt väg. Mot den stora herrgården utanför byn!

… fortsättning följer 

 

 

100 timmar senare…

Xenoblade Chronicles

“Är du säker? Det är inte säkert att vi kan komma tillbaks härifrån.”

Jag står i en hiss, precis på väg att trycka på hissknappen. Min kamrats ord bryter tystnaden. Inte säkert att vi kan komma tillbaka?
Fuck that.  Jag vänder mig om och trampar iväg ut ur byggnaden. Jag tänker minsann inte åka upp i någon hiss idag. Inte när det finns fler skrymslen att utforska. Jag påminner mig en liten avkrok ute på det där stora fältet som är outforskad, och fanns det inte lite stentuffa fiender där borta i träsket?

Att rädda världen kan vänta ett tag till. Jag har mer saker att utforska i den. Fler personer att träffa. Fler uppdrag att lösa. Det är ett avslut viktigare än något.

(edit: Naturligtvis inte skulle det stå ‘Jag tänker minsann INTE …  Tack Lania.)

Xenoblade Chronicles (och den stora rollspelsdöden?)

Det har varit tyst här ett tag, får jag motvilligt erkänna. Mina resor genom Midgar har stannat upp. Jag förlorade mig själv i en annan värld. Eller faktiskt två.

Min tid på sistone har spenderats springandes runt på Bionis och Mechonis. Två stora gudar vars kroppar blivit bebodda av små (i jämförelse) varelser. Jag har pratat med människor, slagits mot fiender långt mycket större än mig själv och jag har gått vilse fler gånger än jag vill medge.

Bloggen, twitter, internet och andra spel fick sätta sig i andra hand. Jag har missbrukat spelet i en dryg vecka. Det har konsumerat i det närmaste all min lediga tid.

I recensionen av Xenoblade Chronicles borta på eurogamer.se ställde jag mig själv ett par frågor, en av dom:

En genre som en gång i tiden hade en stor marknadsandel har krympt och marginaliserats på det stora hela. Är det ett tecken på att genren i sig inte längre har någon relevans?

Och det korta svaret på frågan är ett rungande ‘NEJ’. Monolith Soft lyckas revitalisera och modernisera genren med ett par dramatiska ingrepp i kärnmekaniken. Allt faktiskt till det bättre. Men, som jag även skriver:

I sin iver att återuppfinna och revitalisera spelgenren har Monolith satt ribban så högt att de i princip har dödförklarat den. Ingen annan studio har de finansiella medlen eller passionen att ens kunna tävla på en jämn basis.

Jag hoppas verkligen att jag har fel, och att någon annan kan ta upp handsken Monolith har kastat och acceptera utmaningen. Att någon kan prestera ett lika stort, omfattande och vackert spel. Men jag är skeptisk. Åtminstone tills jag blivit överbevisad.

Under tiden tänker jag fortsätta lalla runt på Bionis, leta fler monster att slå ihjäl och fler personer att hjälpa. Ja, och kanske ta och avsluta huvudhandlingen. Även om det tar emot.

Andra frågor jag hade:

  1. Lyckas Monolith revitalisera den ganska stillastående och ofta formulärbaserade rollspelsgenren? Ja.
  2. Innebär alla förändringar  det att spelet dummats ner, förenklats och anpassats för en casual-publik? Nej.
  3. Så, det faktum att det är på Wii betyder att det är ganska fult, och fullt av påklistrade rörelsekontroller? Nej.
  4. Är tyngden i handlingen jämförbar med Tetsuya Takahashis tidigare verk och finns det en koppling till Xenogears eller Xenosaga? Ja.
  5. Kan det här spelet rädda genren från att dö ut? Ja och nej.

För mer uttömmande svar, se recensionen! 🙂

Nytt i spelsamlingen (Atlus-vändan fortsätter)

PSTwo

Eftersom jag ändå passade på att införskaffa en PSTwo till ett facilt pris från Webhallen (att ha i backup, utifall den gamla trotjänaren kraschar) passade jag även på att köpa följande, som Webhallen hade till riktigt bra priser ( 129 spänn stycket )

* Persona 4
* Shin Megami Tensei: Digital Devil Saga
* Shin Megami Tensei: Digital Devil Saga 2

Shin Megami

Shin Megami

Mycket Atlus, med andra ord. Och så trillade Xenoblade Chronicles till Wii ned i brevlådan. Det skall recenseras för eurogamer.se

Xenoblade Chronicles

Catherine – årets spel hittills

Catherine

Ett av årets viktigaste spel släpptes för ett litet tag sedan i USA. Dessvärre får Europa vänta i ett par månader till innan Deep Silver släpper det här, men det har inte hindrat twitter, bloggosfären eller mig från att explodera i ett hav av kärlek, igenkännande och hat. Spelet är naturligtvis Catherine från Atlus.

Nej, Catherine är inte ett spel för alla. Men det är ett spel som alla borde spela. I min recension för eurogamer.se skrev jag följande:

Det är ett smart relationsdrama som kanske spårar ur lite berättelsemässigt framåt slutet, men det här är definitivt en resa värd att tas. Kombinerat med ett ytterst vanebildande och perfektionsdanande pusselelement blir det ett recept för ett rejält bra spel. Det dras med ett par brister som tidigare nämnt men dessa bleknar bort ganska kvickt, till skillnad från de minnen jag kommer bära med mig från spelet.

Läs hela recensionen här.

Jag har fortfarande mycket kvar att upptäcka i spelet. Jag har “bara” spelat igenom det på easy och normal, sett två av nio slut och bara skrapat på ytan på Babel och samarbetsläget.

Det är årets kanske tyngsta och mest överraskande spel. Vanebildande pusselmekanik, en djup och mogen story. Spelhösten har fått sig en vägg att klättra över, helt enkelt. Dark Souls har nog stamina nog att ta sig över väggen, men ett par spel kommer nog stupa halvvägs upp eller puttas över en kant av elaka får.

USA-importen finns hos vissa välsorterade svenska webhandlare, annars är jägartipset videogamesplus.ca. Eller prova åtminstone demot som (såvitt jag vet) finns både på XBLA och PSN. Go do it.

Drakengard

Drakengard

Drakengard är ett actionrollspel, utvecklat av Cavia och släppt av SquareEnix 2004. När spelet kom ut fanns det på min radar fram till att recensioner började sippra ut. ”Medioker draksimulator med monotont markstridande som enda variationsfaktor” var väl andemeningen i de flesta recensioner.

Nu sprang jag på spelet av en slump ganska billigt, och kände igen namnet från det flertal diskussioner som dykt upp i samband med Cavias sista spel – Nier, som sägs vara en slags spirituell efterföljare, eller åtminstone utspela sig i någorlunda samma universum. Nier råkade också ut för väldigt blandade recensioner, och passade definitivt inte alla spelare. Så, jag tänkte att jag väl ger det en chans. Plockar upp spelet, dammar av handkontroller och minneskort till PlayStation 2.

Drakengard

Så, vad är Drakengard? Det oäkta kärleksbarnet mellan Dynasty Warriors och Panzer Dragoon, typ.
Det är ungefär lika delar flyga-drake-och-skjuta-ner-fiender a’la godtyckligt Dragoon-spel och lika delar marksekvenser där du mejar dig igenom fiender. Tyvärr så är marksekvenserna relativt tråkiga och dras med en hel del problem – såsom sikt, fiender som bara dyker upp på skärmen när du kommer tillräckligt nära ( någonting som känns som minnesbegränsningar ). Det som hade kunnat bli riktigt episka fältslag blir istället små stridigheter med fiendegrupperingar på upp till 8-9 personer. Resterande är dolda i dimman.

Flygsekvenserna är faktiskt betydligt roligare. I likhet med genrens bättre spel så manövrerar du din drake på ett schysst sätt, du kan antingen spotta eld manuellt eller försöka låsa ett antal skott på en fiende. Det funkar, även om styrningen är lite småmärklig ibland.

Drakengard

Men, precis som i Nier – det finns någonting här som är mer än summan av alla beståndsdelar. Mekaniskt sett är det här en ganska grådassig sörja, fylld med repetitiva och dåligt avvägda spelmoment.

Striderna på mark går in i rent grindande efter ett par uppdrag och känns mer som en pina att hacka och slafsa sig igenom. Visst kan man variera sig lite och använda något av de 65 (!) olika vapen som finns, och dessa kan också levlas upp och bli starkare. Men när man har ett par rejält bra vapen så finns det inga egentliga anledningar att variera sig, då är det enklare att bara hacka ett par gånger till på fienderna innan de fälls.

Grafiken är rätt okej för att vara ett PlayStation 2-spel. Miljöerna ser lite urvaskade ut och är väldigt kala. Fienderna är fantasifulla och välanimerade. De förrenderade mellansekvenserna håller rätt okej kvalitet.

Musiken  nu börjar vi snacka. Klassiskt inspirerad musik, tolkad av en halvgalen japansk elektro-artist med glitchcore-inslag? Jajjamän. Det är cut’n’glitch-klassisk musik. Ett bra tag trodde jag att det var något fel på min skiva, men icke. Det skall tydligen låta såhär. (Och det låter ganska awesome! – exempelvis detta stycke (youtube) eller detta (youtube))

Story och karaktärer är där Drakengard skiner till. Utöver huvudkaraktären Caim möter vi på en handfull rätt intressanta, om inte direkt trasiga karaktärer. Kannibaltjejen Arioch, den blinda pedofilen Leonard och den lilla oskyldiga pojken Seere. Det ger en minst sagt intressant gruppdynamik när två av karaktärerna har klara predatoriska drag mot den tredje.

Handlingen tänker jag faktiskt inte beröra särskilt mycket, mer än att säga att den är ganska knepig. Inte alls särskilt rak och linjär.

Se så. Gå och spela spelet. Det är faktiskt ganska trevligt det här. Jag har fyra slut till att upptäcka.